Som ett tack till dig
Inga ord i världen kunde ändra på mig. Den jag var var ett mörkt dyster som levde inom mig. Ett dyster som förde sig med mig var jag än befann mig. Det var jag. Det var den jag var. Jag var inte det ena eller det andra. Jag bara var. Jag bara var ett ingenting. Ett ingenting med ett hjärta som ännu pumpade runt blod i min kropp. Trots det giftet som så länge motarbetat blodet som hon så mycket slet för att tillverka. Alldelles för ofta undrade jag när det giftet kommer att ta över och få slut på mig. Alldelles för ofta undrade jag hur lång tid hjärtat kan hålla på med sin strategi. Men alldelles för ofta påmindes jag om hur starkt mitt hjärta är. Hon höll ut trots att det betydde att hon skulle vara insvept av en kyla som var oändlig, samtidigt som hon var tvungen att utföra sitt hårda arbete. Insvept av en envis kyla som medförde ett alldelles för tyst dyster som ingen eller inget kunde värma eller liva upp. Men mitt hjärta fortsatte. Det fortsatte trots att hon visste att kylan kunde göra slut på henne när som helst. Men hon visste även att jag skulle slockna direkt så fort lilla hon gav upp. Därför gav hon inte upp. Därför höll hon sig uppe varenda sekund av mitt liv. Hon gjorde det för mig. Så nu gör jag det här för henne.
